Bristningar
Det är svårt att gilla sin kropp. Och man behöver kanske inte gilla allt. Jag kommer aldrig gilla allt med mig själv, precis som jag alltid kommer ogilla saker hos andra personer. Det går så emot hela positivism-vågen som regerar på interwebz just nu, men jag tycker det är bra att ogilla. Det är bra med kontraster. Saker flyter inte in i varandra på samma sätt. Livet känns som mer.
Jag frågade Rebecka om hon vill fotografera mina bristningar. Det var läskigt och främmande. Att fotografera den del av min kropp jag helst gömmer. Jag gick runt i trosor medan Rebecka och Lollo tittade på videos och spelade musik, kände in hela naken-grejen. Bilderna blev inte så tydliga som vi hade velat, men fantastiskt fina ändå. Några av de bästa som finns på mig tycker jag. Med det sagt handlar inte mina värsta komplex om mina bristningar, jag tycker ju dom till och med är lite fina ibland. Men ett steg i taget.
Här kommer en last bilder.
